Mohinii

När jag ska ha träning går jag och har ångest hela dagen inför kvällen då jag måste åka iväg och träna handboll + fys. Jag klagar och gnäller och när folk frågar om jag tycker det är kul med handboll stirrar jag bara på dom som om dom vore dumma i huvudet. När dom då istället frågar VARFÖR jag spelar handboll rycker jag på axlarna. Så varför spelar jag? När laget va på SM nu i helgen så var det enda jag tänkte när jag kom hem: FY FAN VAD JAG ÄLSKAR HANDBOLL!!!!!!!!!! Jag älskar mitt lag och alla dess söta små spelare och min käre enstöring till tränare. HANDBOLL FOR THE WIN!!!! Känslan som man har tillsammans, hela laget, PÅ och UTANFÖR plan går inte ens att beskriva förutom med två små enstaka ord: GLÄDJE och KÄMPA. Nu ikväll på träning fanns känslan liksom kvar. Jag har t.ex. aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG mina små vänner, sett min tränare så glad som han var idag. och jag har ändå spelat handboll vääääldigt länge (hur ja fortfarande kan vara så dålig är för mig en gåta..)!!! Han berömde folk (vilket han gör en gång om seklet ungefär) och han förbrukade hela sitt ordförråd för ett år tror jag (han säger ca 20 ord om dagen). Han till och med berömde min ögonskugga!! Och han skrattade.. Antingen har han fått löneförhöjning eller så var han faktiskt bara otroligt glad för att vi gick vidare i helgen. Jag tror faktiskt på det senare, jag tror att han blev lika jävla glad som vi!! Fan va bra han är egentligen.. förmodligen så kommer jag ångra mina ord här djupt imorron när jag ligger där halvdöd efter en timmes fys men what the hell, nu är jag lycklig och det tror jag att alla mina älskade lagkamrater är med!! Tack för det!


PS. Vi fick semlor också.. :D jag slukade den i ett nafs och när jag kom hem åt jag en till.. Tjock? jag? nejdå.
   <3