Mohinii

Vad är det som gör att jag är så oerhört omotiverad? Varför, o varför sitter jag just nu och skriver om absolut ingenting när jag i själva veket egentligen skulle kunna skriva klart en uppsats som skulle va klar för 100 år den och som hela mitt betyg hänger på? Är det under min värdighet att plugga eller? Tror jag att världen faktiskt kommer nå sin domedag i och med att jag pluggar? Eller att nat ännu värre händer som att jag blir hindrad från att se min framtida man den 6:e Juni? Min lillasyster Nalitha rusade precis in ich avbröt mina högst filosofiska tankar om livet och började föra en dialog:

N: Jag såg Anna och Adam ikväll.
N: Dom var ute och gick med nån hund.
N: Dom höll om varandra.
N: Dom ser så söta ut tillsammans tycker jag.
N: Därför att hon e kortare än honom
N: Är du kortare än Erik?
Jag: Mm han e typ lika lång som pappa
N: Jaha, då är ni också söta tillsamman.

Logik ÄR överskattat!

Ytterligare bevis på att Logik inte är någonting för oss vanliga dödliga:
Hur min pappa tar för sig vid middagen av den röda paprikan och tyst mumlar för sig själv att det är Guds persika.
Mamma förkunnar strax därefter att Socker är roten till allt ont här i världen.
Hur JAG mumlar "Har du smakat tonfisk?" som ett respons till "Jag älskar dig" och sen förvirrat undrar vad jag sa och sedan varför i hela friden jag sa de.
duär tonfisk.

Ibland finns de dagar som får en att undra över livet. Över varför saker och ting är som dom är. Varför regnet faller just den här dagen till exempel. Eller varför just jag känner mig så fruktansvärt overksam och meningslös just idag. Sånna dagar gillar vi inte. Nej tack, dom klarar vi oss utan. Ändå finns dom. Man känner dom komma smygande och de blir som en ond cirkel eller en svart bottenlös avgrund. Har man försummat lördagen kan man vara säker på att söndagen även den blir en dag av djupaste tristess. Det finns liksom inget stopp! amn orkar inte ta sig ur kvicksanden. Sånna dagar får mig att längta (you heard me!) efter skolan. Därför måndag och skola betyder att jag är tvungen att klvia upp och vara produktiv. Jag har inget alternativ. och DET gott folk, är vad jag behöver för att bryta mig loss ur denna cirkel. I två dygn har jag hasat runt i samma mjukisbyxor, fleecetröja och rosa luddiga tofflor och inte gjort någat annat än att titta på den dumma tvn, äta kakor och mandelkubbar för att sedan lufsa ner till datorn och fortsätta mitt dumma stirrande på en dumdum skärm som egentligen inte säger mig någonting. Utom att jag kanske bör tänka över min livsstil. Min ytterst oglamorösa helg har bestått av:

• 10 avsnitt av Seinfeld
• Little miss sunshine (humoristisk, varm, underbart galen och helt absurd. SE DEN)
• Ella Enchanted
• A cinderella story (ibland vill jag bara gråta över Hillary Duffs totala brist på talang)
• She's the man (fortfarande lika rolig)
• Lovewrecked (ännu en Amanda Bynes film tyvärr men hon är definitivt att föredra framför Hillary Duff eftersom människan faktiskt har talang)
• High School Musical (and I'm not ashamed!)

De är då jag plockar fram denna lilla melodislinga av strålande solljus som hindrar mig från att kasta mig ut genom ett fönster i ren desperation av variation på denna helg.

Kändes som att det kanske var dags för en uppdatering. Idag hade vi nationella prov i franska, det är för mig om något Djävulens Påfund (enligt min far är det pannkakor). Men det gick bra. hahahaha. Humor asså... Nu tänker ni säkert att jag gör som alla små själar där ute gör. Efter ett prov klagar dom uta helvete så de bara stänker om det och en vecka senare när dom får tillbaka proven låter det liksom: "Ojdå, ett MVG? Så oväntat!" "Kör en plastskena genom ögat" tänker jag då. Så därför, för att bedydra och verkligen bevisa min underlägsenhet i franska ska jag tala om för er vad jag skrev på en fråga under hörförståelsedelen (Vänlig uppmärksamma att jag inte försökte spela dum utan endast på fullt allvar inte förstod frågan alls).

Svaret skulle vara: Maria går på promenader i skogen, lyssnar på musik och spelar piano på fritiden.
Skrev jag: Rasism och Mozart.

Det kan inte bli mycket mer fel än så! Min uppsats skola vi inte ens tala om då mina sista rader blev (istället för att skriva om framtiden): Jag är skådesplerska. Jag jobbar på Dramaten. Jag har jobbat med Julia Roberts och Bruce Willis. Jag älskar mitt liv.
Jag fick då och då snilleblixtar när något franskt ord bara kom till mig under skrivandet och jag kände mig då tvungen att snabbt skriva ner dem så att jag inte skulle förlora dem. Därför, mina vänner, kan man nu hitta lösryckta meningar i texten om länder och språk som "Jag är lycklig" och "Min familj är knäpp". Det verkade så bra för stunden... Jag skulle bara skriva ner dom så att jag inte glömde dom men sen blev dom kvar där mitt i. Herregud.